The term blowpipe refers to one of several tools used to direct streams of gases into any of several working media.
Attributes | Values |
---|
rdf:type
| |
rdfs:label
| - Dmuchavka (cs)
- Lötrohr (de)
- Blowpipe (tool) (en)
- Soufflet à bouche (fr)
- Cannello a soffiatura (it)
- Паяльная трубка (ru)
- Blåsrörskemi (sv)
|
rdfs:comment
| - Dmuchavka je jednoduchý nástroj pro získání ostrého, horkého plamene. Jedná se o trubku, která je na jednom konci opatřená náústkem a na druhém tryskou. Používá se vždy v kombinaci s ohněm, třeba kahanem nebo svíčkou. Představuje nástroj pro získání plamene o vysoké teplotě, jenž může být oxidační nebo redukční. Do plamene hořáku, který sám o sobě není dostatečně horký, se dmuchavkou vhání proud vzduchu, tomuto vhánění vzduchu se říká dmuchání. Vzniká plamenný jazýček o teplotě až 1500 °C, jenž lze usměrnit na požadované místo. (cs)
- The term blowpipe refers to one of several tools used to direct streams of gases into any of several working media. (en)
- Le soufflet à bouche est le plus élémentaire des soufflets : un tube de bois ou de métal dans lequel on souffle pour attiser le feu. (fr)
- Il cannello a soffiatura (in inglese blowpipe), detto anche canna a soffio, è un utensile metallico a forma di tubo affusolato, con diametro medio di circa 5 mm. All'estremità con diametro maggiore è posto un boccaglio per l'insufflazione dell'aria, all'altra estremità un ugello. L'aria può essere introdotta manualmente da un operatore tramite soffiatura oppure meccanicamente tramite un mantice. Viene utilizzato per esaminare minerali e metalli, oppure per l'esame preliminare di altri materiali inorganici. Vi sono due tipi principali di cannelli a soffiatura: (it)
- Паяльная трубка — приспособление для локального разогрева поверхностей твёрдых тел. (ru)
- Ein Lötrohr ist ein abgewinkeltes, ca. 5 mm weites Metallrohr, an dessen längerem Schenkel sich ein Mundstück, und an dessen kürzerem Schenkel sich eine Düse befindet. Es wird zum Untersuchen von Mineralien – insbesondere von Metallen – und in der anorganischen qualitativen Analyse als Vorprobe benutzt. Durch die Düse wird Luft in eine Flamme geblasen, sodass eine scharfe Stichflamme entsteht, mit der sich das Probenmaterial auf sehr hohe Temperatur erhitzen lässt. Dabei geht das Probenmaterial chemische Reaktionen ein, schmilzt oder verdampft. Außerdem werden im Dampf Elektronen thermisch angeregt, sodass eine typische Flammenfärbung entsteht. Die Färbung der Flamme, der Oxidbeschläge und die Art der Schmelzprodukte geben erste Hinweise auf die Zusammensetzung der Probe. Als Flammenquelle (de)
- Blåsrörskemin var historiskt en del av den analytiska kemin, genom vilken man upptäckte ett ämnes beståndsdelar med hjälp av ett blåsrör, ett med en fin öppning och med en luftbehållare försett rör, genom vilket man med munnen inpressade luft. Genom användning av blåsröret på en vanlig ljus- eller lamplåga kunde man framkalla så stark hetta, som krävdes för undersökning av ämnens förhållande i högre temperaturer, vare sig vid eller utan fritt lufttillträde eller vid närvaro av vissa reagenser. (sv)
|
foaf:depiction
| |
dcterms:subject
| |
Wikipage page ID
| |
Wikipage revision ID
| |
Link from a Wikipage to another Wikipage
| |
sameAs
| |
dbp:wikiPageUsesTemplate
| |
thumbnail
| |
has abstract
| - Dmuchavka je jednoduchý nástroj pro získání ostrého, horkého plamene. Jedná se o trubku, která je na jednom konci opatřená náústkem a na druhém tryskou. Používá se vždy v kombinaci s ohněm, třeba kahanem nebo svíčkou. Představuje nástroj pro získání plamene o vysoké teplotě, jenž může být oxidační nebo redukční. Do plamene hořáku, který sám o sobě není dostatečně horký, se dmuchavkou vhání proud vzduchu, tomuto vhánění vzduchu se říká dmuchání. Vzniká plamenný jazýček o teplotě až 1500 °C, jenž lze usměrnit na požadované místo. (cs)
- Ein Lötrohr ist ein abgewinkeltes, ca. 5 mm weites Metallrohr, an dessen längerem Schenkel sich ein Mundstück, und an dessen kürzerem Schenkel sich eine Düse befindet. Es wird zum Untersuchen von Mineralien – insbesondere von Metallen – und in der anorganischen qualitativen Analyse als Vorprobe benutzt. Durch die Düse wird Luft in eine Flamme geblasen, sodass eine scharfe Stichflamme entsteht, mit der sich das Probenmaterial auf sehr hohe Temperatur erhitzen lässt. Dabei geht das Probenmaterial chemische Reaktionen ein, schmilzt oder verdampft. Außerdem werden im Dampf Elektronen thermisch angeregt, sodass eine typische Flammenfärbung entsteht. Die Färbung der Flamme, der Oxidbeschläge und die Art der Schmelzprodukte geben erste Hinweise auf die Zusammensetzung der Probe. Als Flammenquelle diente im einfachsten Fall eine Kerze oder eine Öllampe (beispielsweise mit Terpentinöl, Rüböl). Bessere Ergebnisse erzielt man mit einem Labor-Spiritusbrenner oder Leuchtgas im Bunsenbrenner. Die aussagekräftigsten Ergebnisse werden mit einer nahezu farblosen Propangasflamme erzielt. (de)
- The term blowpipe refers to one of several tools used to direct streams of gases into any of several working media. (en)
- Le soufflet à bouche est le plus élémentaire des soufflets : un tube de bois ou de métal dans lequel on souffle pour attiser le feu. (fr)
- Il cannello a soffiatura (in inglese blowpipe), detto anche canna a soffio, è un utensile metallico a forma di tubo affusolato, con diametro medio di circa 5 mm. All'estremità con diametro maggiore è posto un boccaglio per l'insufflazione dell'aria, all'altra estremità un ugello. L'aria può essere introdotta manualmente da un operatore tramite soffiatura oppure meccanicamente tramite un mantice. Viene utilizzato per esaminare minerali e metalli, oppure per l'esame preliminare di altri materiali inorganici. Vi sono due tipi principali di cannelli a soffiatura: (it)
- Blåsrörskemin var historiskt en del av den analytiska kemin, genom vilken man upptäckte ett ämnes beståndsdelar med hjälp av ett blåsrör, ett med en fin öppning och med en luftbehållare försett rör, genom vilket man med munnen inpressade luft. Genom användning av blåsröret på en vanlig ljus- eller lamplåga kunde man framkalla så stark hetta, som krävdes för undersökning av ämnens förhållande i högre temperaturer, vare sig vid eller utan fritt lufttillträde eller vid närvaro av vissa reagenser. Blåsrörskemin var en nästan uteslutande svensk avdelning av den analytiska kemin. Ehuru en tysk bergsman, , redan 1739 omnämner blåsröret som ett utmärkt instrument för igenkännande av metaller och mineral, var det huvudsakligen genom arbeten av de svenska bergsmännen Sven Rinman, Anton von Swab och Axel Fredrik Cronstedt, som blåsrörskemin grundlades under mitten av 1700-talet. Till följd av de obetydliga hjälpmedel, som behövs för kroppars undersökning genom blåsrör, och de obetydliga mängder av ämnet, som krävs, blev detta enkla redskap ett av mineralkemistens allra mest oumbärliga hjälpmedel. Åren 1773-79 ägnade jämväl kemisten Torbern Bergman stor uppmärksamhet åt samma gren av den kemiska analysen; men de flesta försök, som därtill erfordrades, utfördes av hans lärjunge Johan Gottlieb Gahn, som själv sedermera utvecklade blåsrörskemin betydligt. Gahn offentliggjorde emellertid ej själv sina upptäckter och blev det för vetenskapen en ovärderlig vinst, att Jöns Jacob Berzelius under Gahns sista levnadsår fick kännedom om hans metoder. Resultatet av såväl Gahns som Berzelius egna många och ihärdiga forskningar blev Berzelius arbete Om blåsrörets användande i kemien och mineralogien (1820), som översattes till en mängd europeiska språk. På den grund, som Berzelius med detta arbete lade, utfördes sedermera alla övriga arbeten på detta område. (sv)
- Паяльная трубка — приспособление для локального разогрева поверхностей твёрдых тел. (ru)
|
prov:wasDerivedFrom
| |
page length (characters) of wiki page
| |
foaf:isPrimaryTopicOf
| |
is Link from a Wikipage to another Wikipage
of | |