rdfs:comment
| - Incurvatus in Se ( ’kurbiĝita en si’) estas teologia frazo priparolanta vivo koncentrata interne prefere ol ekstera pri Dio. Paŭlo de Tarso priskribis ĉi tiu kondiĉo en Romanoj 7:15, 18-19: Ĉar mi ne havas certecon pri tio, kion mi faradas; ĉar mi ne agas laŭ tio, kion mi volas; sed kion mi malamas, tion mi faras. Ĉar mi scias, ke en mi (tio estas, en mia karno) bono ne loĝas; ĉar ĉe mi estas la volo, sed ne la elfaro de la bono. 19 ĉar la bonon, kiun mi volas fari, mi ne faras; sed la malbonon, kiun mi ne volas fari, mi faradas. (eo)
- Incurvatus in se (Latin for "turned/curved inward on oneself") is a theological phrase describing a life lived "inward" for oneself rather than "outward" for God and others. (en)
- (Homo) incurvatus in se (lat.; dt.: „der auf sich selbst verkrümmte Mensch“) ist eine prominente Formel der christlichen Theologie. Sie kennzeichnet die Selbstbezogenheit des Menschen anstelle von Gott- und Nächstenbezogenheit (Proexistenz bzw. Liebe) als das Wesen der Sünde. Eine bedeutende Rolle spielt der Begriff in Martin Luthers Auffassung von der Sünde und der Sola-fide-Lehre. Luther sieht den sündigen Menschen als in sich gekrümmtes Wesen („homo incurvatus“), das sich der göttlichen Gnade verschließt, auf die es doch angewiesen sei: (de)
- Incurvatus in se (latin ’inkrökt i sig själv’) är ett uttryck som Martin Luther använde för att beskriva människans synd. Trots att människan är rättfärdiggjord genom Jesu död på korset, har hon ständigt benägenhet att synda (se simul iustus et peccator). Aposteln Paulus beskriver detta förhållande i Romarbrevet 7:15 och 18-19: (sv)
|
has abstract
| - (Homo) incurvatus in se (lat.; dt.: „der auf sich selbst verkrümmte Mensch“) ist eine prominente Formel der christlichen Theologie. Sie kennzeichnet die Selbstbezogenheit des Menschen anstelle von Gott- und Nächstenbezogenheit (Proexistenz bzw. Liebe) als das Wesen der Sünde. Die Formel geht ursprünglich auf Augustinus zurück, der den „homo curvatus“ als das von Gott abgewandte menschliche Wesen beschrieb, das sich stattdessen den irdischen Dingen zuwendet. Der „aversio a Deo“ entspricht hier die „conversio ad creaturam“. Thomas von Aquin griff diese Formel der Sündhaftigkeit auf, um zugleich die Orientierung an der göttlichen Ordnung derjenigen an der Unordnung der weltlichen Dinge gegenüberzustellen. Eine bedeutende Rolle spielt der Begriff in Martin Luthers Auffassung von der Sünde und der Sola-fide-Lehre. Luther sieht den sündigen Menschen als in sich gekrümmtes Wesen („homo incurvatus“), das sich der göttlichen Gnade verschließt, auf die es doch angewiesen sei: „Unsere Natur ist durch die Schuld der ersten Sünde so tief auf sich selbst hin verkrümmt (lat.: tam profunda est in seipsam incurva), daß sie nicht nur die besten Gaben Gottes an sich reißt und genießt, ja auch Gott selbst dazu gebraucht, jene Gaben zu erlangen, sondern das auch nicht einmal merkt, daß sie gottwidrig, verkrümmt und verkehrt alles […] nur um ihrer selbst willen sucht.“ – Martin Luther: Scholion zu Röm 5,4 , WA 56, 304, 25–29. (de)
- Incurvatus in Se ( ’kurbiĝita en si’) estas teologia frazo priparolanta vivo koncentrata interne prefere ol ekstera pri Dio. Paŭlo de Tarso priskribis ĉi tiu kondiĉo en Romanoj 7:15, 18-19: Ĉar mi ne havas certecon pri tio, kion mi faradas; ĉar mi ne agas laŭ tio, kion mi volas; sed kion mi malamas, tion mi faras. Ĉar mi scias, ke en mi (tio estas, en mia karno) bono ne loĝas; ĉar ĉe mi estas la volo, sed ne la elfaro de la bono. 19 ĉar la bonon, kiun mi volas fari, mi ne faras; sed la malbonon, kiun mi ne volas fari, mi faradas. (eo)
- Incurvatus in se (Latin for "turned/curved inward on oneself") is a theological phrase describing a life lived "inward" for oneself rather than "outward" for God and others. (en)
- Incurvatus in se (latin ’inkrökt i sig själv’) är ett uttryck som Martin Luther använde för att beskriva människans synd. Trots att människan är rättfärdiggjord genom Jesu död på korset, har hon ständigt benägenhet att synda (se simul iustus et peccator). Aposteln Paulus beskriver detta förhållande i Romarbrevet 7:15 och 18-19: ...jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. (sv)
|