| rdfs:comment
| - Kanoun-e-Banovan ('Ladies’ Center') was an Iranian women's rights organization, founded on 14 October 1935. It played an important part in the Kashf-e hijab reform against compulsory hijab (veiling). In 1932, the Second Eastern Women's Congress was organized by the leading women's rights organization Jam'iyat-e Nesvan-e Vatankhah with state support. After the Congress was over, however, the organization was dissolved. The Iranian royal regime wished to support women's rights, since it was regarded as a vital part of their modernization program; however, it wanted to have control over the women's movement. (en)
- Kanoun-e-Banovan ('Ladies’ Center') var en organisation för kvinnors rättigheter i Iran, grundad 1935. Mellan 27 November och 2 December 1932 hölls den internationella kvinnokongressen Second Congress of Eastern Women (Dovvomīn Kongera-ye zanān-e šarq) i Teheran av Irans ledande kvinnoorganisation Jam'iyat-e Nesvan-e Vatankhah med stöd och uppmuntran från den kungliga regimen. Kongressen organiserades av Šayḵ-al-Molk Owrang från Libanon, som var kongressens president; Fāṭema Saʿīd Merād från Syria, Ḥonayna Ḵūrīya från Egypten och Mastūra Afšār från Persien, som tillhörde organisationskommittén. Delegater från Afghanistan, Australien, Kina, Egypten, Greekland, Indien, Indonesien, Irak, Japan, Libanon, Persien, Syrien, Tunisien, Turkiet och Zanzibar. Kongressen diskuterade tillståndet i resp (sv)
|
| has abstract
| - Kanoun-e-Banovan ('Ladies’ Center') was an Iranian women's rights organization, founded on 14 October 1935. It played an important part in the Kashf-e hijab reform against compulsory hijab (veiling). In 1932, the Second Eastern Women's Congress was organized by the leading women's rights organization Jam'iyat-e Nesvan-e Vatankhah with state support. After the Congress was over, however, the organization was dissolved. The Iranian royal regime wished to support women's rights, since it was regarded as a vital part of their modernization program; however, it wanted to have control over the women's movement. In 1935, minister Ali-Asghar Hekmat called upon the leading veteran women's rights activists of the Iranian women's rights movement and offered them to start a new women's rights organization with state support, and they accepted the offer. Hajar Tarbiat became the President of the organization, and a number of prominent feminists became members of the organization, among them Khadijeh Afzal Vaziri and Sediqeh Dowlatabadi, Farrokhroo Parsa and Parvin E'tesami. The organization launched a campaign against the Islamic veil, and promoted its abolition. This campaign prepared the ground for the abolition of veiling which was being prepared by the royal government. In 1934, the regime had already banned the veil among female teachers in girls' school, and in 1935, female students were encouraged to unveil. The same year, the Kanoun-e-Banovan was founded with state support and campaigned for unveiling. The members of the organization, consisting mainly of educated middle and upper class women, already supported unveiling, and its members attended at their meetings unveiled. When the regime finally launched the public unveiling and abolition of the veil through the Kashf-e hijab reform in 1936, the Kanoun-e-Banovan participated as one of its more public supporters of the reform. In 1937, it was transformed in to an institute for welfare and social services. Kanoun-e-Banovan played an important role in incorporating the Iranian women's movement in to the Iranian state and securing its continuing excistence during the Pahlavi era. In 1959, all Iranian women's groups were formally incorporated in to the High Council of Women's Organizations of Iran, from 1966 known as the Women's Organization of Iran, who managed the state feminism supported as women's policy during the Pahlavi era. (en)
- Kanoun-e-Banovan ('Ladies’ Center') var en organisation för kvinnors rättigheter i Iran, grundad 1935. Mellan 27 November och 2 December 1932 hölls den internationella kvinnokongressen Second Congress of Eastern Women (Dovvomīn Kongera-ye zanān-e šarq) i Teheran av Irans ledande kvinnoorganisation Jam'iyat-e Nesvan-e Vatankhah med stöd och uppmuntran från den kungliga regimen. Kongressen organiserades av Šayḵ-al-Molk Owrang från Libanon, som var kongressens president; Fāṭema Saʿīd Merād från Syria, Ḥonayna Ḵūrīya från Egypten och Mastūra Afšār från Persien, som tillhörde organisationskommittén. Delegater från Afghanistan, Australien, Kina, Egypten, Greekland, Indien, Indonesien, Irak, Japan, Libanon, Persien, Syrien, Tunisien, Turkiet och Zanzibar. Kongressen diskuterade tillståndet i respektive länder, hur eftersatt kvinnors rättigheter var i den muslimska världen, specifikt analfabetismen och förtrycket från äkta män, och antog en resolution med 22 punkter bland dem lika rättigheter i utbildning, yrke, lön, reform av familjelagar och förbud mot polygami och prostitution. Shahen stödde kvinnors rättigheter och frigörelse som en del av sitt radikala moderniseringsprogram, men det var samtidigt en politisk fråga, som shahen därför ville ha kontroll över själv. När kongressen avslutades, upplöstes därför Jam'iyat-e Nesvan-e Vatankhah, som dittills hade lett kvinnorörelsen i Iran. Shahen planerade kvinnors frigörelse i form av avskaffandet av slöjan, reformen kallad Kashf-e hijab, efter ett besök i Turkiet 1934. År 1935 kallade utbildningsministern till sig Irans ledande kvinnorättsaktivister och erbjöd dem att grunda en ny kvinnoförening med statligt stöd, Kanoun-e-Banovan, som grundades 14 oktober 1935. Ḥājar Tarbīat blev dess ordförande, och Afšār, Dawlatābādī, Pārsā, Arḡūn, Parvīn Eʿteṣāmī, Aḵtar Kāmbaḵš, Tāj-al-Molūk Ḥekmat, Eṣmat-al-Molūk Dawlatdād, Šams-al-Molūk Jawāher-kalām, Faḵr-al-Zamān Ḡaffārī Bāyandor, Parī Ḥosām Šahīdī och Badr-al-Molūk Bāmdād och Sediqeh Dowlatabadi tillhörde dess ledamöter. Kanoun-e-Banovan drev en kampanj till stöd för avskaffande av slöjan, och dess medlemmar deltog i dess möten obeslöjade. Den 7 januari 1936 lanserade shahen officiellt sin kampanj Kashf-e hijab, då han fick sin hustru och döttrar att visa sig offentligt utan slöja och sedan förbjöd slöjan. Det var en av regimens mest kontroversiella reformer, och stöddes av Kanoun-e-Banovan, som vars dess aktiva talorgan. Irans konservativa majoritet motsatte sig reformen, men avskaffandet av slöjtvånget välkomnades av Irans bildade urbana över- och medelklasselit, en kategori som föreningens medlemmar också tillhörde. 1937 omvandlades Kanoun-e-Banovan från en kvinnoförening till ett institut för utbildning välfärd, med ordföranden som dess direktör. Kanoun-e-Banovan spelade en viktig roll för att inkorporera kvinnorörelsen i den iranska staten och ge den trygghet att fortsätta verka under shaheran. År 1959 sammansmälte samtliga Irans kvinnoföreningar under paraplyorganisationen High Council of Women's Organizations of Iran, som 1966 omvandlades till en enda kvinnoförening, Women's Organization of Iran, som var en statlig kvinnoförening som skötte regimens policy kring kvinnofrågor. (sv)
|
![[RDF Data]](/fct/images/sw-rdf-blue.png)
![[cxml]](/fct/images/cxml_doc.png)
![[csv]](/fct/images/csv_doc.png)
![[text]](/fct/images/ntriples_doc.png)
![[turtle]](/fct/images/n3turtle_doc.png)
![[ld+json]](/fct/images/jsonld_doc.png)
![[rdf+json]](/fct/images/json_doc.png)
![[rdf+xml]](/fct/images/xml_doc.png)
![[atom+xml]](/fct/images/atom_doc.png)
![[html]](/fct/images/html_doc.png)