| rdfs:comment
| - Giuseppe Ferrari (7 March 1812 – 2 July 1876) was an Italian philosopher, historian and politician. (en)
- Giuseppe Ferrari né le 6 mars 1811 à Milan et mort à Rome le 2 juillet 1876 est un philosophe et homme politique italien. Fédéraliste, de tendance démocrate et socialiste, il est député de la gauche dans le parlement italien des six législatures de 1860 à 1876 et sénateur du royaume le 15 mai 1876. (fr)
- ジュゼッペ・フェッラーリ(イタリア語: Giuseppe Ferrari、1811年3月7日 - 1876年7月2日)は、イタリアのイタリア統一運動時代の政治家、歴史家、哲学者、愛国者である。ジュゼッペ・フェルラーリとも。 連邦制、共和制、民主主義および社会主義の支持者であり、イタリア諸邦での絶対君主制を打倒し自由な共和制を樹立したのち、それら自由諸邦による緩やかな連邦の形成を主張した。イタリア統一達成後はイタリア王国上院議員を務めた。サルデーニャ王国の拡大による統一や立憲君主制を目指すカミッロ・カヴールや、中央集権的な共和制を望むジュゼッペ・マッツィーニなどとは意見を異にした。 (ja)
- Giuseppe Ferrari (Milano, 7 marzo 1811 – Roma, 2 luglio 1876) è stato un filosofo, storico e politico italiano.Federalista, repubblicano, di posizioni democratiche e socialiste, fu deputato della Sinistra nel Parlamento italiano per sei legislature dal 1860 al 1876 e senatore del Regno dal 15 maggio al 2 luglio 1876. Tomba di Giuseppe Ferrari presso il Cimitero Monumentale di Milano, nella Cripta del Famedio (it)
- Джузеппе Феррари (итал. Giuseppe Ferrari; 7 марта 1811, Милан — 2 июля 1876, Рим) — итальянский революционный демократ, публицист и философ. (ru)
- Giuseppe Ferrari (* 7. März 1811 in Mailand; † 1. Juli 1876 in Rom) war ein italienischer Historiker, Philosoph und Politiker. Ferrari studierte in Pavia, wobei er im Studenteninternat Collegio Borromeo wohnte. Er lebte dann unabhängig von seinen Studien und begann seine Schriftstellerlaufbahn mit einer Abhandlung über seinen Lehrer, den Philosophen Giovanni Domenico Romagnosi. Es folgten eine Ausgabe der gesammelten Werke Giambattista Vicos (1835) und einige Schriften in französischer Sprache. (de)
- Giuseppe Ferrari, född 7 mars 1812, död 2 juli 1876, var en italiensk filosof, historiker och politiker. Ferrari gick i landsflykt till Paris, blev professor i Strasbourg och efter återkomsten till Italien 1859 professor i Turin och Milano. Han blev senare deputerad vid parlamentet, slutligen professor i Rom och rikssenator. I sina skrifter och sin politiska verksamhet förfäktade Ferrari ett federalistiskt program liknande Carlo Cattaneos, och genom sitt historiska verk Histoire des révolutions d'Italie (4 band, 1856-58) försökte han vinna stöd för sina politiska åsikter. Han behandlade Gian Domenico Romagnosi läror, vilkens lärjunge han var i verket La mente di Gian Domenico Romagnosi (1835). Han utgav en förtjänstfull upplaga av Giambattista Vicos verk (1835-37). Ferrari utgav även den u (sv)
|
![[RDF Data]](/fct/images/sw-rdf-blue.png)
![[cxml]](/fct/images/cxml_doc.png)
![[csv]](/fct/images/csv_doc.png)
![[text]](/fct/images/ntriples_doc.png)
![[turtle]](/fct/images/n3turtle_doc.png)
![[ld+json]](/fct/images/jsonld_doc.png)
![[rdf+json]](/fct/images/json_doc.png)
![[rdf+xml]](/fct/images/xml_doc.png)
![[atom+xml]](/fct/images/atom_doc.png)
![[html]](/fct/images/html_doc.png)