This HTML5 document contains 541 embedded RDF statements represented using HTML+Microdata notation.

The embedded RDF content will be recognized by any processor of HTML5 Microdata.

Namespace Prefixes

PrefixIRI
dbpedia-dehttp://de.dbpedia.org/resource/
n46https://www.amazon.com/Munich-1938-Appeasement-World-War/dp/143913233X/
xsdhhttp://www.w3.org/2001/XMLSchema#
n66https://www.wsj.com/articles/
dbohttp://dbpedia.org/ontology/
rdfhttp://www.w3.org/1999/02/22-rdf-syntax-ns#
dbpedia-kohttp://ko.dbpedia.org/resource/
dbpedia-simplehttp://simple.dbpedia.org/resource/
wikidatahttp://www.wikidata.org/entity/
n67http://lv.dbpedia.org/resource/
owlhttp://www.w3.org/2002/07/owl#
n35https://issforum.org/reviews/PDF/
n50http://ne.dbpedia.org/resource/
n58http://d-nb.info/gnd/
dbpedia-ithttp://it.dbpedia.org/resource/
dbpedia-ochttp://oc.dbpedia.org/resource/
n63https://global.dbpedia.org/id/
goldhttp://purl.org/linguistics/gold/
dbpedia-thhttp://th.dbpedia.org/resource/
dbpedia-frhttp://fr.dbpedia.org/resource/
n34https://digital.library.unt.edu/ark:/67531/metadc278388/m2/1/high_res_d/
dbpedia-kahttp://ka.dbpedia.org/resource/
n24http://dbpedia.org/resource/File:
dbpedia-bghttp://bg.dbpedia.org/resource/
n13http://commons.wikimedia.org/wiki/Special:FilePath/
dbpedia-rohttp://ro.dbpedia.org/resource/
dbrhttp://dbpedia.org/resource/
n44http://sas-space.sas.ac.uk/3385/1/
dbpedia-cyhttp://cy.dbpedia.org/resource/
n30http://www.jstor.org/stable/
dbpedia-nohttp://no.dbpedia.org/resource/
dbpedia-dahttp://da.dbpedia.org/resource/
dbpedia-svhttp://sv.dbpedia.org/resource/
dbpedia-skhttp://sk.dbpedia.org/resource/
dbpedia-cahttp://ca.dbpedia.org/resource/
n27https://archive.org/details/Appeasement-Reconsidered-Investigating-the-Mythology-of-the-1930s-2005/page/
dbpedia-eshttp://es.dbpedia.org/resource/
dbpedia-trhttp://tr.dbpedia.org/resource/
dbpedia-pthttp://pt.dbpedia.org/resource/
n14http://lt.dbpedia.org/resource/
n38http://www.oxforddnb.com/public/themes/95/
n21http://hi.dbpedia.org/resource/
dbpedia-ruhttp://ru.dbpedia.org/resource/
dbpedia-shhttp://sh.dbpedia.org/resource/
dbpedia-nlhttp://nl.dbpedia.org/resource/
provhttp://www.w3.org/ns/prov#
freebasehttp://rdf.freebase.com/ns/
dbpedia-jahttp://ja.dbpedia.org/resource/
dbpedia-arhttp://ar.dbpedia.org/resource/
n57https://doi.org/10.1080/
dbphttp://dbpedia.org/property/
dbpedia-ukhttp://uk.dbpedia.org/resource/
dbpedia-fahttp://fa.dbpedia.org/resource/
dbpedia-vihttp://vi.dbpedia.org/resource/
dbchttp://dbpedia.org/resource/Category:
dbthttp://dbpedia.org/resource/Template:
rdfshttp://www.w3.org/2000/01/rdf-schema#
dcthttp://purl.org/dc/terms/
wikipedia-enhttp://en.wikipedia.org/wiki/
dbpedia-idhttp://id.dbpedia.org/resource/
foafhttp://xmlns.com/foaf/0.1/
dbpedia-cshttp://cs.dbpedia.org/resource/
dbpedia-eohttp://eo.dbpedia.org/resource/
dbpedia-zhhttp://zh.dbpedia.org/resource/
n45https://archive.org/details/
dbpedia-plhttp://pl.dbpedia.org/resource/
dbpedia-fihttp://fi.dbpedia.org/resource/
n18http://ethos.bl.uk/
n20https://www.jstor.org/stable/

Statements

Subject Item
dbr:Appeasement
rdf:type
dbo:Organisation owl:Thing
rdfs:label
Eftergiftspolitik Appeasement 유화정책 Appeasement Politique d'apaisement Política d'apaivagament 绥靖主义 Політика умиротворення Politiko de cedoj Pemuasan Política de apaciguamiento تسوية (سياسة) Appeasementpolitiek 宥和政策 Appeasement Политика умиротворения Política de apaziguamento Appeasement-Politik Appeasement
rdfs:comment
Pemuasan dalam konteks internasional adalah kebijakan diplomatik untuk membuat konsesi politik atau material yang menjadi kekuatan agresif untuk menghindari terjadinya konflik. Istilah ini paling sering diterapkan pada kebijakan luar negeri pemerintah Inggris ketika Perdana Menteri Neville Chamberlain, Ramsay MacDonald, dan Stanley Baldwin menemui Jerman Nazi dan Italia Fasis antara tahun 1935 dan 1939. Политика умиротворения агрессора — политика, основанная на уступках и потаканиях агрессору. Состоит в урегулировании искусственно разжигаемых государством-агрессором международных споров и разрешения конфликтов посредством сдачи стороне, ведущей агрессивную политику, второстепенных и малозначимых, с точки зрения авторов этой доктрины, позиций и вопросов. Nella diplomazia internazionale, per appeasement (in lingua italiana: "riappacificazione", "accomodamento", "accomodantismo" ma potrebbe etimologicamente anche tradursi con "acquiescenza") si intende la politica di fare concessioni politiche, materiali o territoriali a una potenza aggressiva nell'intento di evitare un conflitto. Il termine si riferisce principalmente all'atteggiamento adottato negli anni 1930 dal Regno Unito (e in particolare dal primo ministro Neville Chamberlain) nei confronti della Germania nazista e dell'Italia fascista. In particolare, il primo ministro britannico accettò le pretese territoriali di Adolf Hitler, circa l'Austria e la regione dei Sudeti, al fine di porre termine alle sue mire espansionistiche e scongiurare un intervento militare contro la Germania. A política de apaziguamento é uma manobra estratégica, causada por pragmatismo, temor da guerra ou convicção moral, pela qual um Estado-nação aceita condições impostas por outro ou outros, ao invés de resistir pela força das armas. Desde a Segunda Guerra Mundial, o termo adquiriu uma conotação negativa, de fraqueza, e auto-ilusão, devido ao fracasso da política de apaziguamento de Neville Chamberlain com Adolf Hitler. 유화정책(宥和政策)은 힘관계에 의한 현상타파를 의도해서 전개되는 적극적 대외정책에 대해 취하는 극히 타협적인 외교정책이다. 일국의 대외적인 요구가 현상의 테두리 내에 머무를 의도하에서 행하여지고 있는가, 현상타파를 의도하면서 차츰차츰 행하여지고 있는가, 하는 정세판단의 오류에 유래하는 정책이다. 충돌을 회피하기 위해 공격적 힘에 대해 정치적, 물질적, 영토적 양해를 취하는 외교 정책으로 볼 수 있다. 제2차 대전 전의 영국 수상 체임벌린이 나치스 독일에 대해 취한 정책이 문제로 된다. 예를 들어, 영국의 총리 램지 맥도널드, 스탠리 볼드윈, 네빌 체임벌린이 나치 독일과 이탈리아 왕국에 대해 취한 영국 정부의 외교 정책에 적용된다. 이와 별개로 나치 독일의 히틀러가 정권을 잡은 지 얼마 안되었을 때 폴란드에게 유화정책을 실시한 적도 있다 Політика умиротворення — це специфічний різновид військової політики країни (держави), суть якої полягає в поступках державі-агресору, заради компромісів, на які йде країна, щоб утримати ворога від порушення миру або застосування крайніх заходів.Термін найчастіше вживається для пояснення зовнішньої політики британського уряду на чолі з Дж. Р. Макдональдом (1931–1935), а пізніше — Стенлі Болдвіном (1935–1937), Невіллом Чемберленом (1937–1940) у питаннях щодо нацистської Німеччини у 1933–1939 роках, яка найбільш яскраво проявилася в 1937–1939 роках. Така політика призвела до повного розпаду Версальської системи, Ліги Націй та системи колективної безпеки, радикально змінила баланс сил в Європі, значно послабивши геополітичні позиції Великої Британії та Франції, але посиливши Німеччину на чолі Política de apaciguamiento (del término inglés: appeasement policy) es el nombre de una política definida por la realización de concesiones políticas, económicas y/o territoriales frente a una potencia agresora con el fin de evitar un mayor conflicto ​. El término ha sido históricamente asociado a la política exterior llevada a cabo por Neville Chamberlain como primer ministro del Reino Unido frente a la Alemania de Adolf Hitler, si bien se aplica en líneas generales a la política exterior británica y francesa respecto a tanto la Alemania Nazi como la Italia de Benito Mussolini durante las décadas de 1920 y 1930.​ Appeasement in an international context is a diplomatic policy of making political, material, or territorial concessions to an aggressive power in order to avoid conflict. The term is most often applied to the foreign policy of the UK governments of Prime Ministers Ramsay MacDonald (in office: 1929–1935), Stanley Baldwin (in office: 1935–1937) and (most notably) Neville Chamberlain (in office: 1937–1940) towards Nazi Germany (from 1933) and Fascist Italy (established in 1922) between 1935 and 1939. Under British pressure, appeasement of Nazism and Fascism also played a role in French foreign policy of the period, but was always much less popular than in the United Kingdom. Appeasement-Politik (von englisch to appease, französisch apaiser, ‚besänftigen‘, ‚beschwichtigen‘, ‚beruhigen‘; auch Beschwichtigungspolitik genannt) bezeichnet eine Politik der Zugeständnisse, der Zurückhaltung, der Beschwichtigung und des Entgegenkommens gegenüber Aggressionen zur Vermeidung eines Krieges. Die Politik der britischen Regierung unter Neville Chamberlain gegenüber dem nationalsozialistischen Deutschland ab 1933 wird so bezeichnet, womit eine negative Bewertung verbunden ist. Seit dem Zweiten Weltkrieg hat der Begriff eine ausschließlich negative Bedeutung. Er ist ein politisches Schlagwort, mit dem eine Politik ständigen Nachgebens gegenüber Diktatoren, besonders gegenüber totalitären Staaten, bezeichnet wird. Appeasement (francouzsky apaisement), česká výslovnost [epízment], označuje pacifistickou politiku 30. let 20. století, kterou charakterizovalo ustupování agresivním stranám. Anglický výraz „appeasement“ lze přeložit jako „uklidnění“, „uklidňování“, „(u)smíření“, „(u)smiřování“, „utišení“, „utišování“, „politika ústupků“, „politika usmíření“ a v politickém smyslu „ústupky“. Eftergiftspolitik innebär att ge efter, allt för att undvika en konflikt. Begreppet har en negativ laddning, och används mest i samband med kritik mot en politik som anses misslyckad, naiv eller långsiktigt kontraproduktiv. Eftergiftspolitik kallas ibland också eftergivenhetens politik. الترضية أو التسوية في سياق دولي هي سياسة دبلوماسية لتقديم تنازلات سياسية أو مادية لقوة معادية في سبيل تجنب النزاع. غالبًا ما ينطبق هذا المصطلح على السياسة الخارجية لحكومات المملكة المتحدة لرؤساء الوزراء رامزي ماكدونالد وستانلي بالدوين وأبرزهم نيفيل تشامبرلين تجاه ألمانيا النازية وإيطاليا الفاشية بين 1935- 1939. مع تزايد القلق بشأن بروز الفاشية في أوروبا، لجأ تشامبرلين إلى الرقابة على الأخبار للسيطرة على الرأي العام. وأعلن بثقة بعد معاهدة ميونخ أنه ضمن «السلام لعصرنا». 绥靖主义(英語:Appeasement),又译為姑息主義、宥和政策、綏靖政策,是一种外交政策,通过對侵略擴張勢力作出政治或物質让步的短視現實主義、孤立主義與和平主義,以避免战争衝突。這術語最常指英國首相拉姆齊·麥克唐納 (1935)、斯坦利·鮑德溫 (1935-1937)、和內維爾·張伯倫 (1937-1939) 在1935–1939年間對納粹德國和意大利王國的外交政策。 1930年代初,由於一次大戰的創傷及《凡爾賽條約》的德國待遇等問題,這種讓步被一些人認為是正確的。在1938年9月30日達成《慕尼黑協定》時,這一政策已經遭到工黨與保守主義持不同政見者,例如未來的首相溫斯頓·丘吉爾和安東尼·艾登(後在1950年代出任英國首相)等人的反對。 隨著人們對歐洲局勢越來越警覺,張伯倫訴諸新聞審查制度來控制公眾輿論。在慕尼黑之後,他滿懷信心地宣布自己已確保「我們時代的和平」。但是,特別是《德蘇互不侵犯條約》簽訂後,禍水東引的計劃破盤,二戰最終爆發,七十多年來,這些政策一直是學者,政界和外交官間激烈辯論的主題。 L'apaivagament en un context internacional és una política diplomàtica de fer concessions polítiques, materials o territorials a una potència agressiva per tal d'evitar conflictes. El terme s'aplica amb més freqüència a la política exterior dels governs del Regne Unit dels primers ministres Ramsay MacDonald (en el càrrec: 1929–1935), Stanley Baldwin (en el càrrec: 1935–1937) i (sobretot) Neville Chamberlain (en el càrrec: 1937–1940) cap a l'Alemanya nazi (a partir de 1933) i la Itàlia feixista (establerta el 1922) entre 1935 i 1939. Sota la pressió anglesa, l'apaivagament del nazisme i el feixisme també va tenir un paper en la política exterior francesa de l'època, però sempre va ser molt menys popular que a Anglaterra. Verzoeningspolitiek of appeasementpolitiek is diplomatiek beleid gericht op het vermijden van oorlog door concessies te doen aan een andere macht. Historicus Paul Kennedy omschrijft het als "het beleid tot het oplossen van internationale ruzies door het accepteren en te voldoen aan grieven van een andere partij door middel van rationele onderhandelingen en compromissen, waardoor een gewapend conflict vermeden kan worden dat mogelijk duur, bloedig en gevaarlijk zou kunnen zijn". Appeasement werd in de jaren 1930 gebruikt door de Europese democratieën die, met de verschrikkingen van de Eerste Wereldoorlog in het achterhoofd, probeerden oorlog met Duitsland en Italië te voorkomen. Appeasement (ang.), zaspokajanie, uspokajanie, łagodzenie – polityka ustępstw prowadzona przez rząd Wielkiej Brytanii premiera Neville’a Chamberlaina, a później także rząd francuski premiera Édouarda Daladiera w latach 1935–1939 wobec państw Osi: III Rzeszy i faszystowskich Włoch. W znaczeniu szerszym – pejoratywny termin oznaczający ugodowe postawy polityczne wobec państw agresywnych. Ostatnim echem appeasementu można nazwać dziwną wojnę (zwaną też „śmieszną” albo „siedzącą”), jaką alianci prowadzili na froncie zachodnim II wojny światowej jesienią 1939. 宥和政策(ゆうわせいさく、Appeasement)とは、戦争に対する恐れ、倫理的な信念、あるいは実用主義などに基づいた戦略的な外交スタイルの一つの形式で、敵対国の主張に対して、相手の意図をある程度尊重する事によって問題の解決を図ろうとすること。宥和主義(ゆうわしゅぎ)とも。危機管理においては、抑止の反対概念として理解される。「宥」が常用漢字でないため、融和政策と表記されることがあるが、本来は別の意味である。 La politique d'apaisement dans les relations internationales vise à éviter la guerre en faisant des concessions à l'ennemi. L'historien Paul Kennedy la définit ainsi : « politique de règlement des querelles internationales par l'admission et la satisfaction des États par la voie de négociation rationnelle et de compromis, évitant ainsi le recours à un conflit armé qui serait coûteux, sanglant, voire dangereux ». Politiko de cedoj (ankaŭ Appeasement) signifas cedojn, kontentigon. Tiel ĉi estas nomata eksterlanda politiko, kies principo estas parta kontentigado de postulatoj de la alia flanko (cedoj) motivigita pro klopodo konservi la pacon kaj trankvilan evoluon. Plej multe ĝi estis validigata antaŭ dua mondmilito de Francio kaj Granda Britio, por ke ili konservu la pacon kun Germanio.
foaf:depiction
n13:Stanley_Baldwin_02.jpg n13:Bundesarchiv_Bild_183-R69173,_Münchener_Abkommen,_Staatschefs.jpg n13:Bundesarchiv_Bild_119-5243,_Wien,_Arthur_Seyß-Inquart,_Adolf_Hitler.jpg n13:Addis_Ababa-8e00855u.jpg n13:Bundesarchiv_Bild_146-1976-063-32,_Bad_Godesberg,_Münchener_Abkommen,_Vorbereitung.jpg n13:MunichAgreement.jpg
dct:subject
dbc:History_of_the_foreign_relations_of_the_United_Kingdom dbc:Types_of_diplomacy dbc:History_of_diplomacy dbc:Politics_of_World_War_II dbc:Adolf_Hitler dbc:1930s_controversies dbc:Neville_Chamberlain dbc:1930s_in_politics dbc:Ethically_disputed_political_practices dbc:20th_century_in_international_relations dbc:International_relations dbc:Late_modern_Europe dbc:Interwar_Britain dbc:Munich_Agreement dbc:Political_terminology dbc:1930s_in_the_United_Kingdom
dbo:wikiPageID
215166
dbo:wikiPageRevisionID
1121959240
dbo:wikiPageWikiLink
dbr:R.J.Q._Adams dbr:Upper_class_(UK) dbr:Stresa_Front dbr:Stimson_Doctrine dbr:Containment dbc:History_of_the_foreign_relations_of_the_United_Kingdom dbr:Shiela_Grant_Duff dbr:German_rearmament dbr:Bohemia dbr:Bashar_al-Assad dbr:Duff_Cooper dbr:Tibet dbr:The_bomber_will_always_get_through dbr:Communism dbr:Treaty_of_Versailles dbr:Galeazzo_Ciano dbr:Peerage dbr:Haile_Selassie dbr:Suez_Canal dbr:World_War_I dbr:Viet_Minh dbr:World_War_II dbr:Alexander_Haig dbr:Battle_of_Dien_Bien_Phu dbr:Deterrence_theory dbr:Soviet_Union dbr:Aftermath_of_World_War_I dbr:Thomas_Hobbes dbr:Italian_Eritrea dbr:Invasion_of_Kuwait dbr:Pierre_Laval dbr:Russia dbr:Peter_Howard_(journalist) dbr:Willie_Gallacher_(politician) dbr:Hungarians dbr:Coup_d'état dbr:Mahmoud_Ahmadinejad dbr:Syrian_civil_war dbr:Bad_Godesberg dbr:Yugoslav_wars dbr:Ethiopia dbr:Rump_state dbr:Peace_Ballot dbr:George_W._Bush dbr:Air_supremacy dbr:Ruthenians dbr:Guy_La_Chambre dbr:Ukraine dbr:Home_secretary dbr:Bomber dbr:Progress dbr:Guilty_Men dbr:Holocaust_in_Poland dbr:Stanley_Baldwin dbr:Edouard_Daladier dbr:NATO dbr:United_States_Secretary_of_State dbr:Qasem_Soleimani dbr:British_Somaliland dbr:Korean_War dbr:William_L._Shirer dbr:Power_(international_relations) dbr:Nazi_Germany dbr:Curtis_LeMay dbc:Types_of_diplomacy dbr:Hugh_Dalton dbr:United_Kingdom n24:Bundesarchiv_Bild_119-5243,_Wien,_Arthur_Seyß-Inquart,_Adolf_Hitler.jpg dbr:Italian_Somaliland dbr:Iran dbr:Ronald_Reagan dbr:Fascism dbr:Ho_Chi_Minh dbr:Ho_Chi_Minh_City dbr:League_of_Nations_Council dbr:Clement_Attlee dbr:Protectorate_of_Bohemia_and_Moravia dbr:Communist_Party_of_Great_Britain dbr:Kellogg–Briand_Pact dbr:Danegeld dbr:Non-aggression_pact dbr:Vietnam_War dbr:Bolsheviks dbr:Victorian_era dbr:Leon_Blum dbr:Big_business dbr:Manchuria dbr:War_cabinet_crisis,_May_1940 dbr:Albanian_Kingdom_(1928–1939) dbr:Royal_Air_Force dbr:Egypt dbr:Penguin_Group dbr:Rollback dbr:Paris_Peace_Conference,_1919 dbr:Edward_VIII_of_the_United_Kingdom dbr:Benito_Mussolini dbr:Indochina dbr:Rhineland dbr:Nevile_Henderson dbr:German_Empire dbr:Joint_Comprehensive_Plan_of_Action dbr:Harvard_College dbr:Why_Die_for_Danzig%3F dbr:The_Heritage_Foundation dbr:Peace_for_our_time dbr:History_of_Ethiopia dbr:Arthur_Seyss-Inquart dbr:Pacifism dbr:Battle_of_Britain dbr:Trafalgar_Square dbr:Czechs dbr:Austrian_Nazism dbr:Barack_Obama dbr:Buckingham_Palace dbr:Kurt_Schuschnigg dbr:Italo-Ethiopian_Treaty_of_1928 dbr:Judeo_Bolshevic dbr:1986_United_States_bombing_of_Libya dbr:Konrad_Henlein dbr:Downing_Street dbr:Wehrmacht dbr:Demilitarised dbr:Berchtesgaden n24:Bundesarchiv_Bild_146-1976-063-32,_Bad_Godesberg,_Münchener_Abkommen,_Vorbereitung.jpg dbr:Victor_Emmanuel_III n24:Bundesarchiv_Bild_183-R69173,_Münchener_Abkommen,_Staatschefs.jpg dbr:1945_United_Kingdom_general_election dbr:Regia_Marina dbr:Tony_Blair dbc:History_of_diplomacy dbr:Slovakia dbr:Empire_of_Japan dbr:Realpolitik dbr:Klaipėda_Convention dbr:The_Second_World_War_(book_series) dbr:Second_Italo-Abyssinian_War dbr:Walwal dbr:Weimar_Republic dbr:Socialism dbr:Antony_Beevor dbr:Why_England_Slept dbr:Runciman_Mission dbc:Politics_of_World_War_II dbr:Neville_Chamberlain's_European_Policy dbr:Édouard_Daladier dbr:Christopher_Hitchens dbr:Public_opinion n24:Addis_Ababa-8e00855u.jpg dbr:Islamic_extremism dbr:French_Third_Republic dbc:Adolf_Hitler dbr:Joseph_Vuillemin dbr:Strategic_bombing dbr:National_Government_(1937–1939) dbr:Zaolzie dbr:General_Strike_of_1926 dbr:President_of_Iran dbr:History_of_the_Armée_de_l'Air_(1909–1942) dbr:Prague_Castle dbr:Oxford_Union dbr:John_F._Kennedy dbc:1930s_controversies dbr:Reynold's_News dbc:1930s_in_politics dbr:Carpathian_Ruthenia dbr:Foreign_policy dbr:Anti-fascism dbr:Treaty_of_Saint-Germain-en-Laye_(1919) dbc:Neville_Chamberlain dbr:Foreign_policy_of_the_Donald_Trump_administration dbr:Lord_Halifax dbr:Hoare–Laval_Pact dbr:French_Section_of_the_Workers'_International dbr:Argentina dbr:Prague dbr:Czechoslovakia dbr:Gamal_Abdel_Nasser dbr:Phoney_War dbr:Brent_Scowcroft dbr:President_of_Egypt dbr:Cuba dbr:Oberkommando_der_Wehrmacht dbr:Republic_of_China_(1912–1949) dbc:20th_century_in_international_relations dbr:Ghouta_chemical_attack dbr:Czech_Republic–Germany_border dbr:Slovak_Republic_(1939–1945) dbc:Ethically_disputed_political_practices dbr:Munich_Agreement dbr:Iraq_War dbr:Neville_Chamberlain dbr:Tibetan_independence_movement dbr:Fall_of_France dbr:10_Downing_Street dbr:George_VI_of_the_United_Kingdom dbr:The_Origins_of_the_Second_World_War dbr:Donald_Trump dbr:Pan-Germanism dbr:Kazys_Škirpa dbr:Lesson_of_Munich dbr:First_Republic_of_Austria dbr:Han_Chinese dbr:Hoare-Laval_Pact dbr:Jewish_Bolshevism dbr:Hawker_Hurricane dbr:Léon_Blum dbr:German_invasion_of_Norway dbr:Ostmark_(Austria) dbc:International_relations dbr:Peacekeeping dbr:Radar_in_World_War_II dbr:Little_Entente dbr:Royal_Italian_Army dbr:Godesberg_Memorandum dbr:Michael_Foot dbr:Occupation_of_Czechoslovakia_by_Nazi_Germany dbr:Anti_war_movement dbr:Confidence_and_security-building_measures dbc:Late_modern_Europe dbr:The_Times dbr:Great_Purge dbr:Federal_State_of_Austria dbr:House_of_Lords dbr:List_of_ambassadors_of_the_United_States_to_the_United_Kingdom dbr:Mediterranean_Sea dbr:Joseph_Stalin dbr:German_occupation_of_Czechoslovakia dbr:Cuban_Missile_Crisis dbr:2022_Russian_invasion_of_Ukraine dbr:First_Austrian_Republic dbr:Luftwaffe n24:MunichAgreement.jpg dbr:Ramsay_MacDonald dbr:Republican_faction_(Spanish_Civil_War) dbr:Post-war_consensus dbr:U-boat dbr:David_Dilks dbr:Anthony_Eden dbr:Lyndon_B._Johnson dbr:Labour_Party_(UK) dbr:Munich dbc:Interwar_Britain dbr:Third_French_Republic dbr:Harry_S._Truman dbr:Lord_Runciman dbr:Sudeten_Crisis dbr:Appeasement_of_Hitler dbr:Royal_Navy dbr:Sudetenland dbr:Czech_Crown_lands dbr:Prime_Minister_of_the_United_Kingdom dbr:City_of_London dbr:News_Chronicle dbr:Interceptor_aircraft dbr:Mike_Pompeo dbr:Mass_media_in_the_United_Kingdom dbr:Austrians dbr:Disarmament dbr:Economy_of_fascist_Italy dbr:Edmund_Burke dbr:Margaret_Thatcher dbr:Nuremberg dbr:Gulf_War dbr:Auslandsdeutsch dbr:John_Kerry dbr:Allies_of_World_War_I dbr:Kingdom_of_Italy dbr:Geoffrey_Dawson dbr:Economic_sanctions dbr:Francisco_Franco dbr:Morning_Star_(British_newspaper) dbr:Molotov–Ribbentrop_Pact dbr:Détente dbr:Joseph_P._Kennedy_Sr. dbr:Edward_Wood,_1st_Earl_of_Halifax dbr:William_Phillips_(diplomat) dbr:Fighter_aircraft n24:Stanley_Baldwin_02.jpg dbr:Paul_Kennedy dbr:Cold_War dbr:Edvard_Beneš dbr:King_and_Country_debate dbr:A.J.P._Taylor dbr:Norman_Ebbutt dbr:Franklin_D._Roosevelt dbr:Oster_conspiracy dbr:Plebiscite dbr:Censorship dbr:Western_betrayal dbr:BBC dbr:Greater_Germanic_Reich dbr:Conservative_Party_(UK) dbr:Dwight_D._Eisenhower dbr:Republic_of_German-Austria dbr:The_Observer dbr:International_Brigades_in_Spain dbr:Kriegsmarine dbr:1938_Austrian_Anschluss_referendum dbr:Kingdom_of_Hungary_(1920–1946) dbr:Collective_security dbr:Spanish_Civil_War dbr:Baltic_States dbr:Ernest_Bevin dbr:Army_of_the_Ethiopian_Empire dbr:Austria-Hungary dbr:Supermarine_Spitfire dbr:Presidency_of_John_F._Kennedy dbr:Benevolent_neutrality dbr:Vladimir_Putin dbr:Gallup_(company) dbr:Locarno_Treaties dbr:Diplomacy dbr:Third_National_Government_1935–1937 dbr:1983_Beirut_barracks_bombings dbr:Interior_minister dbr:Frank_McDonough dbr:House_of_Commons_of_the_United_Kingdom dbr:History_of_Czechoslovakia dbr:Geneva dbr:China dbr:Nuremberg_Rally dbr:Remilitarization_of_the_Rhineland dbr:Reich_Ministry_of_Public_Enlightenment_and_Propaganda dbr:Mediterranean dbr:Abyssinia_Crisis dbr:Northeast_China dbr:History_of_Libya_under_Muammar_Gaddafi dbr:Richard_Cockett dbr:Peace_through_strength dbr:Hitlerism dbr:David_Thomson_(historian) dbr:Poles dbr:Sportpalast dbr:Historical_revisionism dbr:President_of_the_United_States dbr:Norway_Debate dbc:Munich_Agreement dbr:Popular_Front_(UK) dbr:Ayaan_Hirsi_Ali dbr:Media_manipulation dbr:British_royal_family dbr:International_relations_(1919–1939) dbr:Mutual_Assured_Destruction dbc:Political_terminology dbr:Martin_Gilbert dbr:Invasion_of_Poland dbr:Addis_Ababa dbr:Assassination_of_Qasem_Soleimani dbr:Europe_and_the_Czechs dbr:Pope_Pius_XII dbr:Kingdom_of_Yugoslavia dbr:Multinational_Force_in_Lebanon dbr:Chuck_Hagel dbr:Moravia dbr:Mein_Kampf dbr:Winston_Churchill dbr:Falklands_War dbr:George_Lansbury dbr:Samuel_Hoare,_1st_Viscount_Templewood dbr:Michael_Johns_(policy_analyst) dbr:Presidency_of_Barack_Obama dbr:History_of_French_foreign_relations dbr:Anti-communism dbr:Suez_Crisis dbr:Times_of_London dbc:1930s_in_the_United_Kingdom dbr:Ludwig_Beck dbr:Sudeten_German_Party dbr:League_of_Nations dbr:Adolf_Hitler dbr:Sudeten_Germans dbr:James_P._Levy dbr:Sudetendeutsches_Freikorps dbr:Frank_Owen_(politician) dbr:Kingdom_of_Romania
dbo:wikiPageExternalLink
n18:OrderDetails.do%3Fuin=uk.bl.ethos.440347 n20:25015482 n27:n3 n30:40389189. n30:20096892 n34:1002720956-riggs.pdf n35:AR930.pdf n38:95646.html n44:Journal_of_International_History_2000-06_Finney.pdf n45:in.ernet.dli.2015.176384 n46: n45:holyfoxlifeoflor0000robe n57:07075332.2018.1428211 n66:appeasement-review-what-were-they-thinking-11572619353
owl:sameAs
dbpedia-fa:مماشات dbpedia-nl:Appeasementpolitiek n14:Nuolaidžiavimo_politika dbpedia-fi:Myönnytyspolitiikka dbpedia-ja:宥和政策 dbpedia-de:Appeasement-Politik dbpedia-sk:Appeasement n21:तुष्टीकरण dbpedia-th:การจำยอมสละ dbpedia-cy:Dyhuddiad dbpedia-oc:Appeasement dbpedia-bg:Политика_на_умиротворяване dbpedia-ru:Политика_умиротворения dbpedia-ro:Conciliatorism freebase:m.01fhvb dbpedia-it:Appeasement wikidata:Q620737 dbpedia-id:Pemuasan dbpedia-ko:유화정책 dbpedia-simple:Appeasement dbpedia-tr:Yatıştırma_politikası dbpedia-ka:აგრესორის_დაშოშმინების_პოლიტიკა dbpedia-cs:Appeasement dbpedia-pt:Política_de_apaziguamento dbpedia-no:Appeasement dbpedia-da:Appeasement-politik n50:तुष्टिकरण dbpedia-eo:Politiko_de_cedoj dbpedia-uk:Політика_умиротворення dbpedia-ca:Política_d'apaivagament dbpedia-pl:Appeasement n58:4132537-0 dbpedia-ar:تسوية_(سياسة) dbpedia-sh:Appeasement dbpedia-vi:Chính_sách_nhân_nhượng dbpedia-sv:Eftergiftspolitik n63:4ofNf dbpedia-zh:绥靖主义 dbpedia-fr:Politique_d'apaisement n67:Nomierināšanas_politika dbpedia-es:Política_de_apaciguamiento
dbp:wikiPageUsesTemplate
dbt:Stanley_Baldwin dbt:Commons_category-inline dbt:Short_description dbt:Sfn dbt:Blockquote dbt:Anti-war dbt:Reflist dbt:Div_col dbt:Div_col_end dbt:Use_dmy_dates dbt:Munich_Agreement dbt:Harvid dbt:Main dbt:International_relations dbt:Clear_left dbt:Authority_control dbt:Cite_book dbt:Cite_thesis dbt:ISBN dbt:Citation_needed dbt:EngvarB
dbo:thumbnail
n13:Bundesarchiv_Bild_146-1976-063-32,_Bad_Godesberg,_Münchener_Abkommen,_Vorbereitung.jpg?width=300
dbp:quote
0001-03-15
dbp:source
Walter Theimer , The Penguin Political Dictionary, 1939
dbo:abstract
L'apaivagament en un context internacional és una política diplomàtica de fer concessions polítiques, materials o territorials a una potència agressiva per tal d'evitar conflictes. El terme s'aplica amb més freqüència a la política exterior dels governs del Regne Unit dels primers ministres Ramsay MacDonald (en el càrrec: 1929–1935), Stanley Baldwin (en el càrrec: 1935–1937) i (sobretot) Neville Chamberlain (en el càrrec: 1937–1940) cap a l'Alemanya nazi (a partir de 1933) i la Itàlia feixista (establerta el 1922) entre 1935 i 1939. Sota la pressió anglesa, l'apaivagament del nazisme i el feixisme també va tenir un paper en la política exterior francesa de l'època, però sempre va ser molt menys popular que a Anglaterra. A principis de la dècada de 1930, les concessions pacificadores eren àmpliament considerades desitjables, a causa de la reacció contra la guerra al trauma de la Primera Guerra Mundial (1914-1918), reflexions sobre el tracte reivindicatiu percebut per part d'Alemanya al Tractat de 1919 De Versalles, i la percepció que el feixisme era una forma útil d'anticomunisme. Tanmateix, en el moment del Pacte de Munic —conclòs el 30 de setembre de 1938 entre Alemanya, el Regne Unit, França i Itàlia— es van oposar a aquesta política el Partit Laborista, alguns dissidents conservadors com el futur primer ministre Winston Churchill, el secretari d'Estat per a la Guerra Duff Cooper, i el futur primer ministre Anthony Eden. L'apaivagament va ser molt recolzat per la classe alta britànica, incloent-hi la reialesa, les grans empreses (radicades a la City de Londres), la Cambra dels Lords i mitjans com la BBC i The Times. A mesura que creixia l'alarma sobre l'augment del feixisme a Europa, Chamberlain va recórrer a intents de censura de notícies per controlar l'opinió pública. Va anunciar amb confiança després de Munic que havia assegurat "la pau per al nostre temps". Acadèmics, polítics i diplomàtics han debatut intensament les polítiques d'apaivagament dels anys trenta durant més de vuitanta anys. Les valoracions dels historiadors han anat des de la condemna per permetre que l'Alemanya de Hitler es fes massa forta, fins al judici que Alemanya era tan forta que podria guanyar una guerra i que l'ajornament d'un enfrontament era en els millors interessos del seu país. Politiko de cedoj (ankaŭ Appeasement) signifas cedojn, kontentigon. Tiel ĉi estas nomata eksterlanda politiko, kies principo estas parta kontentigado de postulatoj de la alia flanko (cedoj) motivigita pro klopodo konservi la pacon kaj trankvilan evoluon. Plej multe ĝi estis validigata antaŭ dua mondmilito de Francio kaj Granda Britio, por ke ili konservu la pacon kun Germanio. 유화정책(宥和政策)은 힘관계에 의한 현상타파를 의도해서 전개되는 적극적 대외정책에 대해 취하는 극히 타협적인 외교정책이다. 일국의 대외적인 요구가 현상의 테두리 내에 머무를 의도하에서 행하여지고 있는가, 현상타파를 의도하면서 차츰차츰 행하여지고 있는가, 하는 정세판단의 오류에 유래하는 정책이다. 충돌을 회피하기 위해 공격적 힘에 대해 정치적, 물질적, 영토적 양해를 취하는 외교 정책으로 볼 수 있다. 제2차 대전 전의 영국 수상 체임벌린이 나치스 독일에 대해 취한 정책이 문제로 된다. 예를 들어, 영국의 총리 램지 맥도널드, 스탠리 볼드윈, 네빌 체임벌린이 나치 독일과 이탈리아 왕국에 대해 취한 영국 정부의 외교 정책에 적용된다. 이와 별개로 나치 독일의 히틀러가 정권을 잡은 지 얼마 안되었을 때 폴란드에게 유화정책을 실시한 적도 있다 La politique d'apaisement dans les relations internationales vise à éviter la guerre en faisant des concessions à l'ennemi. L'historien Paul Kennedy la définit ainsi : « politique de règlement des querelles internationales par l'admission et la satisfaction des États par la voie de négociation rationnelle et de compromis, évitant ainsi le recours à un conflit armé qui serait coûteux, sanglant, voire dangereux ». Appeasement (francouzsky apaisement), česká výslovnost [epízment], označuje pacifistickou politiku 30. let 20. století, kterou charakterizovalo ustupování agresivním stranám. Anglický výraz „appeasement“ lze přeložit jako „uklidnění“, „uklidňování“, „(u)smíření“, „(u)smiřování“, „utišení“, „utišování“, „politika ústupků“, „politika usmíření“ a v politickém smyslu „ústupky“. Politici, kteří appeasement prosazovali, věřili, že uspokojením potřeb a požadavků nacistického Německa odvrátí druhou světovou válku a zachovají mír. Jejich jednání bylo motivováno snahou vyhnout se hrůzám, které se odehrály za první světové války, a nadějí, že evropské národy v novém uspořádání již další válku nedopustí. Jejich úsilí, které trvalo několik let, bylo marné. Německo bylo těsně před druhou světovou válkou ještě posíleno a demokratické síly oslabeny. الترضية أو التسوية في سياق دولي هي سياسة دبلوماسية لتقديم تنازلات سياسية أو مادية لقوة معادية في سبيل تجنب النزاع. غالبًا ما ينطبق هذا المصطلح على السياسة الخارجية لحكومات المملكة المتحدة لرؤساء الوزراء رامزي ماكدونالد وستانلي بالدوين وأبرزهم نيفيل تشامبرلين تجاه ألمانيا النازية وإيطاليا الفاشية بين 1935- 1939. في بداية ثلاثينيات القرن العشرين، كان ينظر إلى هذه التنازلات بشكل إيجابي بسبب صدمة الحرب العالمية الأولى، وإعادة النظر حول المعاملة الانتقامية لألمانيا في معاهدة فرساي، وإدراك أن الفاشية شكل مفيد من أشكال مكافحة الشيوعية. ولكن حزب العمال عارض هذه السياسة مع إبرام معاهدة ميونخ في 30 سبتمبر 1938 بين ألمانيا والمملكة المتحدة وفرنسا وإيطاليا، وكان بين المعارضين المحافظين رئيس الوزراء المستقبلي ونستون تشرشل، ووزير الدولة للحرب داف كوبر، ورئيس الوزراء المستقبلي أيضًا أنتوني إيدن. كانت سياسة التسوية مدعومةً بشدة من قبل الطبقة العليا البريطانية التي تتضمن: الأسرة الملكية، والشركات الكبيرة (التي تتمركز في مدينة لندن)، ومجلس اللوردات، ووسائل الإعلام مثل بي بي سي والتايمز. مع تزايد القلق بشأن بروز الفاشية في أوروبا، لجأ تشامبرلين إلى الرقابة على الأخبار للسيطرة على الرأي العام. وأعلن بثقة بعد معاهدة ميونخ أنه ضمن «السلام لعصرنا». كانت هذه السياسات موضوع جدل مكثف لأكثر من سبعين عامًا بين الأكاديميين والسياسيين والدبلوماسيين. وتراوحت تقييمات المؤرخين من الإدانة بسبب السماح لألمانيا هتلر بالنمو بقوة أكبر، إلى الحكم بأن ألمانيا كانت قوية للغاية لدرجة أنها قد تكسب حربًا وأن تأجيل المواجهة كان في مصلحة بلادهم. وقال المؤرخ أندرو روبرتس في عام 2019، «في الواقع، إن الرأي المقبول بشكل عام في بريطانيا اليوم هو أنهم كانوا محقين على الأقل بالمحاولة. بريطانيا لم تدخل الحرب لأشهر كثيرة، معترفة بعدم الجاهزية لمواجهة ألمانيا بشكل مباشر في القتال. فقد جلست وشاهدت غزو فرنسا، ولم تتصرف إلا بعد مضي أربع سنوات». 宥和政策(ゆうわせいさく、Appeasement)とは、戦争に対する恐れ、倫理的な信念、あるいは実用主義などに基づいた戦略的な外交スタイルの一つの形式で、敵対国の主張に対して、相手の意図をある程度尊重する事によって問題の解決を図ろうとすること。宥和主義(ゆうわしゅぎ)とも。危機管理においては、抑止の反対概念として理解される。「宥」が常用漢字でないため、融和政策と表記されることがあるが、本来は別の意味である。 Политика умиротворения агрессора — политика, основанная на уступках и потаканиях агрессору. Состоит в урегулировании искусственно разжигаемых государством-агрессором международных споров и разрешения конфликтов посредством сдачи стороне, ведущей агрессивную политику, второстепенных и малозначимых, с точки зрения авторов этой доктрины, позиций и вопросов. Термин наиболее часто употребляется для обозначения внешней политики британского правительства во главе с Невиллом Чемберленом, а также Болдуином и Макдональдом в отношении нацистской Германии и — отчасти — фашистской Италии в 1933—1939 годах, особенно явственно проявившейся в 1937—1939 годах.Такая политика привела к окончательной деградации Версальской системы, Лиги Наций и , радикальному изменению баланса сил в Европе, ослаблению геополитических позиций Великобритании и Франции и усилению Германии. Eftergiftspolitik innebär att ge efter, allt för att undvika en konflikt. Begreppet har en negativ laddning, och används mest i samband med kritik mot en politik som anses misslyckad, naiv eller långsiktigt kontraproduktiv. Eftergiftspolitik kallas ibland också eftergivenhetens politik. Ett vanligt exempel är Münchenöverenskommelsen från 1938, som föranledde andra världskriget, då de demokratiska ledarna gav efter för Adolf Hitlers krav. Främst Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain har anklagats för detta. Storbritannien och Frankrike samarbetade 1936–1939 om denna politik – på engelska känd som appeasement – som underlättade Nazitysklands territoriella expansion på grannländernas bekostnad. Política de apaciguamiento (del término inglés: appeasement policy) es el nombre de una política definida por la realización de concesiones políticas, económicas y/o territoriales frente a una potencia agresora con el fin de evitar un mayor conflicto ​. El término ha sido históricamente asociado a la política exterior llevada a cabo por Neville Chamberlain como primer ministro del Reino Unido frente a la Alemania de Adolf Hitler, si bien se aplica en líneas generales a la política exterior británica y francesa respecto a tanto la Alemania Nazi como la Italia de Benito Mussolini durante las décadas de 1920 y 1930.​ Espantados por los horrores de la Primera Guerra Mundial, como el conflicto más brutal conocido hasta 1914, no pocos políticos europeos desearon mantener a ultranza la paz con la Alemania del Tercer Reich, sin importar las peticiones que dirigiera el agresivo régimen nazi, lo que significó permitir las constantes violaciones de Hitler a los distintos tratados internacionales, como sucedió con la militarización de Renania, región occidental alemana donde el Tratado de Versalles en 1919 había prohibido a Alemania establecer fuerzas militares, arsenales o fortificaciones. Cuando el Führer envía en marzo de 1936 tropas de la Wehrmacht a estacionarse en Renania, Reino unido se niega a protestar por esta ruptura del Tratado de Versalles. Sin apoyo británico, Francia acepta también sin queja alguna esta violación de dicho tratado. La política de apaciguamiento impide el mismo año de 1936 que Gran Bretaña y Francia impongan sanciones a Alemania e Italia por su intervención militar en la guerra civil española, en contra de los acuerdos tomados entre estos países para no prestar apoyo bélico a los bandos españoles en pugna. Tampoco sancionaron a la Unión Soviética en su apoyo al bando republicano en la Guerra Civil. Similar situación se vivió con la cuestión del rearme alemán llevado a cabo por el Tercer Reich desde 1933, a pesar de que el Tratado de Versalles establecía límites máximos de tropas para el Reichswehr (el ejército alemán de la República de Weimar) y reducía muchísimo el alcance de la marina de guerra y la aviación militar germana. Ni Francia ni Gran Bretaña protestaron ante tal infracción, lo cual permitió a Hitler organizar unas fuerzas armadas mucho más poderosas, la Wehrmacht. En el caso de la anexión de Austria a Alemania (Anschluss) en marzo de 1938, Gran Bretaña y Francia tampoco protestaron por las violentas presiones y amenazas de Hitler al gobierno austriaco de Kurt Schuschnigg y permitieron la anexión pese a que también el Tratado de Versalles había prohibido expresamente tal unión política austro-alemana. El momento culminante de esta política fue la Conferencia de Múnich, de 1938, en la cual Chamberlain aceptó las garantías ofrecidas por Hitler para mantener el equilibrio europeo, sacrificando de paso Checoslovaquia a las ambiciones alemanas. No obstante, en aquella ocasión Neville Chamberlain consideraba seriamente haber evitado, y no solo postergado, un conflicto armado con la Alemania nazi. De hecho, tras celebrar los Acuerdos de Múnich volvió en avión a Gran Bretaña y al bajar de la nave Chamberlain emitió una famosa declaración a la prensa reunida en el aeródromo, señalando que los Acuerdos de Múnich eran la «paz para nuestros tiempos» («peace for our time»), lo cual le ganó aplausos de la opinión pública británica que creía realmente haber evitado una guerra. La subsiguiente invasión a Polonia en 1939, menos de un año después de los Acuerdos de Múnich, terminó por hundir en el descrédito la política de apaciguamiento, lo que llevó a la derrota de Chamberlain en un voto de censura en la Cámara de los Comunes en mayo de 1940, frente a Winston Churchill, quien había sido muy duro en sus críticas a Chamberlain tras sus acuerdos con Hitler, a pesar de que ambos militaban en el Partido Conservador: Tuvo usted para elegir entre la humillación y la guerra, eligió la humillación y nos llevará a la guerra. Winston Churchill. Muchos líderes de Gran Bretaña y Francia consideraban que la Unión Soviética, gobernada por Iósif Stalin era un enemigo más formidable y temible que la Alemania Nazi; confiaban también en que, al tener ideologías tan contrapuestas y una mayor cercanía geográfica, las ambiciones nazis se dirigirían solo hacia una amenazante Unión Soviética y no hacia Europa Occidental, cálculo que resultó errado. La política de apaciguamiento permitió las siguientes agresiones del naciente Eje: * Invasión de Etiopía en octubre de 1935 por el Reino de Italia. * Remilitarización de la Renania en marzo de 1936 por Alemania. * Apoyo de la Italia fascista y la Alemania nazi al bando sublevado en la guerra civil española. * Anexión de Austria vía referéndum en marzo de 1938 por Alemania. * Ocupación de los Sudetes en octubre de 1938 por Alemania. * Ocupación del resto de Chequia el 15 de marzo de 1939 por Alemania. * Ultimátum alemán a Lituania de 1939 y ocupación del Territorio de Memel. * Ocupación de Albania en abril de 1939 por el Reino de Italia. Hasta la fecha se utiliza el término «política de apaciguamiento» respecto de la conducta donde un Estado acepta las condiciones de un agresor potencial en vez de oponer resistencia, con la finalidad de evitar una confrontación armada que puede ser costosa e indeseable para ambos bandos en pugna; se considera que usualmente el Estado «apaciguante» sacrifica principios propios para lograr esta meta. Más recientemente, se ha utilizado en referencia a políticas exteriores similares frente a la Rusia de Vladímir Putin, especialmente tras la Invasión de Ucrania de 2022.​​ Nella diplomazia internazionale, per appeasement (in lingua italiana: "riappacificazione", "accomodamento", "accomodantismo" ma potrebbe etimologicamente anche tradursi con "acquiescenza") si intende la politica di fare concessioni politiche, materiali o territoriali a una potenza aggressiva nell'intento di evitare un conflitto. Il termine si riferisce principalmente all'atteggiamento adottato negli anni 1930 dal Regno Unito (e in particolare dal primo ministro Neville Chamberlain) nei confronti della Germania nazista e dell'Italia fascista. In particolare, il primo ministro britannico accettò le pretese territoriali di Adolf Hitler, circa l'Austria e la regione dei Sudeti, al fine di porre termine alle sue mire espansionistiche e scongiurare un intervento militare contro la Germania. Appeasement in an international context is a diplomatic policy of making political, material, or territorial concessions to an aggressive power in order to avoid conflict. The term is most often applied to the foreign policy of the UK governments of Prime Ministers Ramsay MacDonald (in office: 1929–1935), Stanley Baldwin (in office: 1935–1937) and (most notably) Neville Chamberlain (in office: 1937–1940) towards Nazi Germany (from 1933) and Fascist Italy (established in 1922) between 1935 and 1939. Under British pressure, appeasement of Nazism and Fascism also played a role in French foreign policy of the period, but was always much less popular than in the United Kingdom. At the beginning of the 1930s, appeasing concessions were widely seen as desirable—due to the anti-war reaction to the trauma of World War I (1914–1918), second thoughts about the perceived vindictive treatment by some of Germany in the 1919 Treaty of Versailles, and a perception that fascism was a useful form of anti-communism. However, by the time of the Munich Pact—concluded on 30 September 1938 between Germany, the United Kingdom, France, and Italy—the policy was opposed by the Labour Party, by a few Conservative dissenters such as future Prime Minister Winston Churchill, Secretary of State for War Duff Cooper, and future Prime Minister Anthony Eden. Appeasement was strongly supported by the British upper class, including royalty, big business (based in the City of London), the House of Lords, and media such as the BBC and The Times. As alarm grew about the rise of fascism in Europe, Chamberlain resorted to attempts at news censorship to control public opinion. He confidently announced after Munich that he had secured "peace for our time". Academics, politicians, and diplomats have intensely debated the 1930s appeasement policies for more than eighty years. The historians' assessments have ranged from condemnation ("Lesson of Munich") for allowing Hitler's Germany to grow too strong, to the judgment that Germany was so strong that it might well win a war and that postponement of a showdown was in their country's best interests. Appeasement (ang.), zaspokajanie, uspokajanie, łagodzenie – polityka ustępstw prowadzona przez rząd Wielkiej Brytanii premiera Neville’a Chamberlaina, a później także rząd francuski premiera Édouarda Daladiera w latach 1935–1939 wobec państw Osi: III Rzeszy i faszystowskich Włoch. W znaczeniu szerszym – pejoratywny termin oznaczający ugodowe postawy polityczne wobec państw agresywnych. Według Andrzeja Nowaka pierwszym przejawem polityki appeasementu była oferta, jaką premier Wielkiej Brytanii David Lloyd George złożył Rosji Radzieckiej 11 lipca 1920 roku. Lloyd George proponował nowym władzom bolszewickim w Moskwie, aby nieustalona wówczas jeszcze granica polsko-radziecka przebiegała wzdłuż linii Curzona. Oddanie Polski w ręce Rosji Radzieckiej miało w zamyśle Londynu zaspokoić Moskwę i powstrzymać ekspansję bolszewików w kierunku Europy Zachodniej. Bolszewicy z oferty nie skorzystali, ponieważ w ich planach było zdobycie Berlina i Niemiec (wygrana Polaków w Bitwie Warszawskiej te zamiary przekreśliła). Kolejnym przejawem polityki appeasementu był brak reakcji na remilitaryzację Nadrenii w marcu 1936 (rok wcześniej podobnie potraktowano przywrócenie w Rzeszy poboru do wojska zakazanego przez Traktat wersalski). Kolejnym działaniem Niemiec hitlerowskich, umacniającym ich pozycję, był Anschluss Austrii w marcu 1938. Działanie to nie doczekało się żadnej oficjalnej reakcji ze strony Francji i Wielkiej Brytanii ani Ligi Narodów. Polityka appeasementu wobec hitlerowskich Niemiec polegała na serii ustępstw politycznych, wojskowych i terytorialnych, z których każde miało zadowolić Adolfa Hitlera oraz zapobiec dalszym jego żądaniom, a przede wszystkim nie dopuścić do wybuchu kolejnej wojny. Wydarzeniem, w którym appeasement ujawnił się z całą mocą, był konflikt niemiecko-czechosłowacki o Kraj Sudetów i konferencja w Monachium (1938). Kraj Sudetów, zamieszkały w większości przez Niemców, przypadł po I wojnie światowej w udziale Czechosłowacji. Współżycie między narodami układało się harmonijnie, aż do połowy lat 30. XX wieku, kiedy powstała faszyzująca (niem. Sudetendeutsche Partei) pod kierownictwem Konrada Henleina, który domagając się przyłączenia Kraju Sudetów do Rzeszy Niemieckiej, oskarżył rząd w Pradze o prześladowania i zwrócił się o pomoc do Adolfa Hitlera. W konflikt niemiecko-czechosłowacki włączyły się także inne kraje. Pozornie występowały w obronie Czechosłowacji, jednakże w kulminacyjnym momencie zaczęły namawiać praski rząd do ustąpienia. Sprawę zakończył układ monachijski (29–30 września 1938) z udziałem przedstawicieli Niemiec, Wielkiej Brytanii, Francji i Włoch, na którym postanowiono przyłączyć Kraj Sudetów do III Rzeszy. Przedstawiciele Czechosłowacji nie zostali dopuszczeni do sali obrad. Po kolejnej agresji niemieckiej, tj. dokonanym 15 marca 1939 zajęciu czeskiej części Czechosłowacji (później na tym obszarze powstał Protektorat Czech i Moraw) i utworzeniu marionetkowego państwa słowackiego oraz przyłączeniu Okręgu Kłajpedy w marcu 1939 polityka Chamberlaina spotkała się z ostrą krytyką w Wielkiej Brytanii. Premier próbował przyjąć twardszy kurs, udzielając gwarancji Polsce (31 marca 1939), Rumunii oraz Grecji i później, na tydzień przed wybuchem wojny, podpisując z Polską układ o wzajemnej pomocy (polsko-brytyjski układ sojuszniczy). Nie dało to już jednak spodziewanych rezultatów – wojna wybuchła. Ostatnim echem appeasementu można nazwać dziwną wojnę (zwaną też „śmieszną” albo „siedzącą”), jaką alianci prowadzili na froncie zachodnim II wojny światowej jesienią 1939. Polityka appeasementu została w pełni zarzucona wraz z objęciem w Wielkiej Brytanii rządów przez Winstona Churchilla w maju 1940. Appeasement-Politik (von englisch to appease, französisch apaiser, ‚besänftigen‘, ‚beschwichtigen‘, ‚beruhigen‘; auch Beschwichtigungspolitik genannt) bezeichnet eine Politik der Zugeständnisse, der Zurückhaltung, der Beschwichtigung und des Entgegenkommens gegenüber Aggressionen zur Vermeidung eines Krieges. Die Politik der britischen Regierung unter Neville Chamberlain gegenüber dem nationalsozialistischen Deutschland ab 1933 wird so bezeichnet, womit eine negative Bewertung verbunden ist. Seit dem Zweiten Weltkrieg hat der Begriff eine ausschließlich negative Bedeutung. Er ist ein politisches Schlagwort, mit dem eine Politik ständigen Nachgebens gegenüber Diktatoren, besonders gegenüber totalitären Staaten, bezeichnet wird. Pemuasan dalam konteks internasional adalah kebijakan diplomatik untuk membuat konsesi politik atau material yang menjadi kekuatan agresif untuk menghindari terjadinya konflik. Istilah ini paling sering diterapkan pada kebijakan luar negeri pemerintah Inggris ketika Perdana Menteri Neville Chamberlain, Ramsay MacDonald, dan Stanley Baldwin menemui Jerman Nazi dan Italia Fasis antara tahun 1935 dan 1939. Pada awal 1930-an, konsesi semacam itu secara luas dipandang positif karena trauma pada Perang Dunia I, selain itu karena adanya keinginan untuk membalas dendam atas perlakuan Jerman seperti yang tersirat dalam Perjanjian Versailles, dan persepsi bahwa Fasisme adalah bentuk yang berguna bagi anti-komunisme. Namun, ketika Pakta Munich antara Jerman, Inggris, Prancis, dan Italia berakhir pada 30 September 1938, kebijakan "Pemuasan" ditentang oleh Partai Buruh, oleh beberapa pembangkang Konservatif seperti Winston Churchill dan , dan bahkan oleh Anthony Eden, seorang mantan pendukung "pemuasan" itu sendiri. Kebijakan "pemuasan" sangat didukung oleh kelas atas Inggris, termasuk para bangsawan, perusahaan besar yang berbasis di kota London, anggota House of Lords, dan para pemimpin media seperti BBC dan "The Times." 绥靖主义(英語:Appeasement),又译為姑息主義、宥和政策、綏靖政策,是一种外交政策,通过對侵略擴張勢力作出政治或物質让步的短視現實主義、孤立主義與和平主義,以避免战争衝突。這術語最常指英國首相拉姆齊·麥克唐納 (1935)、斯坦利·鮑德溫 (1935-1937)、和內維爾·張伯倫 (1937-1939) 在1935–1939年間對納粹德國和意大利王國的外交政策。 1930年代初,由於一次大戰的創傷及《凡爾賽條約》的德國待遇等問題,這種讓步被一些人認為是正確的。在1938年9月30日達成《慕尼黑協定》時,這一政策已經遭到工黨與保守主義持不同政見者,例如未來的首相溫斯頓·丘吉爾和安東尼·艾登(後在1950年代出任英國首相)等人的反對。 隨著人們對歐洲局勢越來越警覺,張伯倫訴諸新聞審查制度來控制公眾輿論。在慕尼黑之後,他滿懷信心地宣布自己已確保「我們時代的和平」。但是,特別是《德蘇互不侵犯條約》簽訂後,禍水東引的計劃破盤,二戰最終爆發,七十多年來,這些政策一直是學者,政界和外交官間激烈辯論的主題。 Verzoeningspolitiek of appeasementpolitiek is diplomatiek beleid gericht op het vermijden van oorlog door concessies te doen aan een andere macht. Historicus Paul Kennedy omschrijft het als "het beleid tot het oplossen van internationale ruzies door het accepteren en te voldoen aan grieven van een andere partij door middel van rationele onderhandelingen en compromissen, waardoor een gewapend conflict vermeden kan worden dat mogelijk duur, bloedig en gevaarlijk zou kunnen zijn". Appeasement werd in de jaren 1930 gebruikt door de Europese democratieën die, met de verschrikkingen van de Eerste Wereldoorlog in het achterhoofd, probeerden oorlog met Duitsland en Italië te voorkomen. Політика умиротворення — це специфічний різновид військової політики країни (держави), суть якої полягає в поступках державі-агресору, заради компромісів, на які йде країна, щоб утримати ворога від порушення миру або застосування крайніх заходів.Термін найчастіше вживається для пояснення зовнішньої політики британського уряду на чолі з Дж. Р. Макдональдом (1931–1935), а пізніше — Стенлі Болдвіном (1935–1937), Невіллом Чемберленом (1937–1940) у питаннях щодо нацистської Німеччини у 1933–1939 роках, яка найбільш яскраво проявилася в 1937–1939 роках. Така політика призвела до повного розпаду Версальської системи, Ліги Націй та системи колективної безпеки, радикально змінила баланс сил в Європі, значно послабивши геополітичні позиції Великої Британії та Франції, але посиливши Німеччину на чолі з А. Гітлером. A política de apaziguamento é uma manobra estratégica, causada por pragmatismo, temor da guerra ou convicção moral, pela qual um Estado-nação aceita condições impostas por outro ou outros, ao invés de resistir pela força das armas. Desde a Segunda Guerra Mundial, o termo adquiriu uma conotação negativa, de fraqueza, e auto-ilusão, devido ao fracasso da política de apaziguamento de Neville Chamberlain com Adolf Hitler.
gold:hypernym
dbr:Policy
prov:wasDerivedFrom
wikipedia-en:Appeasement?oldid=1121959240&ns=0
dbo:wikiPageLength
88745
foaf:isPrimaryTopicOf
wikipedia-en:Appeasement